crossing

Jag krafsar i min ensamhet
efter något som inte finns
jag suktar efter uns, efter lycka
jag vill bara ha bekräftelse

en reaktion, någon form av respons
allt det där är vägen till glädje
jag blir värd något

det blir så svårt att andas, när mitt skal hårt som sten sluter sig över mitt huvud. Hur ska jag kunna le utåt när jag är så bruten inuti? Jag har tusen stenar i min mage som jag bär runt på varje dag. En för vart bekymmer som egentligen inte är nånting. Det får jag höra, jag behöver inte bry mig om det. Allt som jag är orolig över är sånt som inte existerar. Mina stenar har jag, men min oro är ingenting.
Det går inte att svara vad det är, bara att det är nånting. Det är så mycket jag vill säga, men var ska man börja? Så många gånger jag har öppnat munnen och ut kommer bara alla dessa tårar. Tårar av frustration över att inte kunna prata. Mitt ansikte blir rött men mina läppar förseglade. Det är inte av vikt att prata. Jag är inte viktig. Inte den delen i alla fall.
Min mage är full av sten, men de finns egentligen inte.

Ibland känns det så svårt
så svårt med allt det svarta i maggropen
misslyckandet
att hela tiden behöva känna
try a little bit harder
sträva efter att vara lite bättre ändå
aldrig räcka till som det är

det är svårt och det är jobbigt
det äter mig inifrån och ut
jag är inget mer än så
något som ska försöka lite till

Hur jag än gör
kommer jag ändå vara ensam när jag dör

Jag stoppar min väckarklocka så som jag vill stoppa tiden
varje dag är en påminnelse om att den inte kommer igen
Jag vill samla alla ögonblick vi har i min famn
men de forslas bort av allt det onödiga som inträffar
det är ett sånt slöseri med tid!

Jag blir inte yngre, jag blir bara äldre
mina dagar blir inte ljusare, de omsluts bara i ett mörkare grå
Jag har ett mörker i min kropp som ibland växer upp i min hals och kommer ut i förtvivlan
Hur ska jag kunna minnas allt detta
varje vardagsögonblick, varje intryck, var känsla
Det försvinner in i ett blurr jag inte vill ha

Kan man byta ut sin själ
byta den med någon annan?

Jag känner att min börjar bli vissen och grå
den håller inte måttet för min kropp
Den skulle ha det bättre någon annanstans
någonstans där den inte behöver ha så ont hela tiden
där den slipper fundera kring sånt som är jobbigt
och inte behöver känna av tyngden av det svåra

Känner mig frustrerad. Vet inte vad och var jag ska ta vägen med mina känslor men det liksom bubblar från insidan. Jag vill kräkas upp så allt försvinner, men icke.
Jag brottas just nu. Fightas med sånt jag inte riktigt kan kontrollerar och en tanke krig vänskap och dess betydelse surrar som en sur fluga i huvudet på mig.
Tidigare i mitt liv var vänskap ingenting, ingenting värt som inte ens existerade i min lilla bubbla. Sen när begreppet i överhuvudtaget gjorde entré, vågade jag ändå inte tro på att det skulle vara sant. Även om jag har med tiden blivit mer övertygad om dess betydelse har ändå ett litet korn av tvivel funnits och gnagt på denna övertygelse. Jag har omöjligt kunna tänka mig att någon, på hundra procent allvar, utan någon som helst baktanke, skulle vilja vara vän med mig. Det är svårt. Svårt att tro på godhet när man så ofta möts av motsatsen.

Vad ser du hos mig
om du biter mig i hälarna
bränner mig med din blick
förnedrar mitt tal

jag ger dig allt
jag ger dig så mycket
jag ska ge mer

jag är så ingenting för dig

Jag väntar på mörkret
där slipper jag se vad det är som kan bli så fel
Inbillar jag mig eller
är det här jag trivs

Allt leva med tankar som skär sönder min självkänsla till partiklar
Det gör ont att föra dem samman igen
Svårt är det också
Jag försöker för din skull
för det gör ont att se dig se mig så här
Ledsen, frustrerad och skadad inifrån

Du lagar mig utifrån
Dina ord studsar mot min hud och lämnar gropar
Snart kanske de når ända in.
Jag hoppas det
Dina ord är nämligen som lim för mina partiklar till självkänsla

Du säger att jag är varm och ljuv
Jag hade inte sagt så
Kall och hård som död materia
Kan krossa allt i min väg
Som en sten typ

Vad är jag?

Jag vågar inte uttala ditt namn. Ditt namn ligger och vilar i min hals men får inte komma ut. För det bränns, det brinner, det slår ut lågor om jag ens så formar läpparna. Så jag kan leva med att den brännande hettan inifrån mitt bröst.

En annan sak

Jag kan radera tankar från mitt huvud, låtsas att de aldrig har hänt. Ett tomt blad i mitt liv, vips är allt borta. Mina känslor från händelsen, min kropps kommer alltid komma ihåg. Det räcker med en enda upprepning av samma känsla så kommer jag ihåg allt. Min radering var förjäves.
Alla kvällar, nätter och dagar när det har känts som hjärtat ska gå i tusen bitar. Eller varför inte en positiv känsla, när jag såg dig, när jag upptäckte att jag såg dig på ett annat sätt. Det är svårare för jag har levt så länge med detta mörker i mitt huvud. Det finns så många fler dagar som har gjort så ont, tyvärr. Men du är i alla fall en av dem. Min stjärna.
Men kroppsminne är svårt, det är jobbigt. Jag behöver inte ens tänka på en viss situation när min kropp plötsligt reagerar så att jag kommer ihåg. Det är sjukt, det är... jobbigt när det inträffar.

du kommer och du går

Vad jag hatar att minnas ibland. Det är när jag inte gör någonting speciellt som allt bara sköljer över mig som en hink slämmigt och äckligt vatten.

Jag ser mig som en av er. Jag är som ni, eller i alla fall så vill jag vara det. Men det är något som ni har som saknas hos mig. Är jag inte tillräckligt stark? Hur kan ni klara det som inte jag kan?

jag vill hata dig, jag vill avsky dig, jag vill inte orka se dig mer

Jag har dig.

Det finns ingenting i mig som inte du inte har.

Det är kanske som du säger, att jag har något ouppklarat inom mig. Att andelningen til varför jag ständigt är i konflikt med mig själv är för att jag redan för ett krig inom mig. Det går inte att ha två konfliktet samtidigt, det är allt för kostsamt för alla parter.

ibland känns det som om jag har en mätare i kroppen. En mätare för hur mycket jag står ut med innan jag kolapsar.

snart är det den hemskaste dagen på året. Snart är den här, det är i morgon.

jag saknar det sociala livet jag har varit utan i ett halvår.