crossing

sometimes I wanna give u a key to my head
I wish to give u the power u need to read and see everyting in there. its messy and cloudy and kinda blurry. thats a shield around it too, its transparant, but you defenetive gonna feel it when u there.



jag har sagt det innan, o jag säger det igen; det är som om orden fastnar i min mun. jag vill berätta något, något som känns viktigt för mig, men det sitter typ fast. de tär därför jag är så mycket bättre på att skriva än att prata. när jag skriver, flödar mina tankar fritt i kontakt med mina fingarar, alla ord bygger sina egna meningar. när jag pratar, är det som en spärr  vägrar någon som helst vettig kommunikation att äga rum. mitt huvud är så snabbt, inte van vid mina läppars måsten att akitulera. det är därför allting tar sån tid, för jag kan inte pratar.

jag är hemskt ledsen, jag klarar inte av att ta upp vissa saker, det är som om det ändå är ingen som bryr sig.

- jag är rädd. jag är rädd för allt, och det är störande. jag som förut kallade mig modig och stark, är nu rädd och oerhört svag. jag drar mig undan, är folkskygg, konflikträdd och till o med rädd för min egna åsikt. och det gör mig mer rädd än något annat. jag är så förändrad att jag inte ens känner igen mig själv. jag kan vakna på morgonen o känna att jag bara vilk kräkas. jag är tom i huvudet men i magen växer en stor klump. jag har något i mig som inte ska vara där.

- jag har skrämt i väg mina vänner. jag trodde att den tid då jag stod ensam var förbi, men historien upprepar sig själv, jag behöve rinte göra det åt den. jag vet inte vad som hände, när det hände, eller hur.  men helt plötsligt är det som om personer jag omsorgtfullt valt ut o försiktigt har lärt känna under tre års tid, inte kommer ihåg mig. jag ser deras tomma blickar, hör deras tomma ord, men mest av allt hör jag mitt hjärta eka som ett oljefat. varför jag vill skrika, gråta, vara ensam, klättra på folk, riva deras dörrar. jag vill så gärna veta att jag är något för någon, att jag betyder något. att jag visst kan o duger som jag är. för visst gör jag väl det i bland? eller är jag så omåttligt tråkig som jag oftast känner mig, när jag går i min älskades skugga är jag inget mer än en skugga. därför skulle jag även vilja hamna i rampljuset.

- jag älskar dig, mest i hela världen. men jag är så rädd att jag sinkar dig, att du sinkar mig. jag är rädd att sluta som en isolerad gammal tant utan någon att prata med förutom en katt. jag vill inte släppa dig, jag vill krypa upp i din famn, ligga där för alltid och veta att allt kommer att ordna sig. jag vill. jag vill jag vill jag vill. men jag har inte den tryggheten i mig själv och jag känner din osäkerhet intför mig. osäkerhet över allt som jag döljer. jag har inga dödsfarliga hemligheter på mitt hjärta, de är bara så svåra att berätta. jag vill så gärna säga, jag mår inte bra jag vill ha hjälp, jag behöver ditt stöd, snälla jag ber dig håll om mig och viska att jag tror på dig, berätta vad som är fel, oavsett hur osammanhängande och komplicerat det är. jag vill ha ditt stöd, för nust nu har hjag ingens stöd. jag vaklar och famlar i ett ständigt grådaskigt mörker som kommer att sluka mig, jag vet inte vad som är fel!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

- att jag ständigt har hemlängtan, att mitt hjärta finner ingen ro var jag än befinner mig, att glädjen jag känner oftast känns som fejk av någon anledning, att jag är dödligt avundsjuk på alla människor, att jag är så fruktansvärt rädd att förlora mina enstaka vänner att jag knuffar dem ifrån mig, att allt jag älskar knuffar jag i från mig, även om jag faktiskt är dödligt rädd att förlora det. som mina hästar. jag älskar dem, men vcarje g¨ng jag hör någon prata om dem, mår jag illa, jag vill kräkas, jag vill gå därifrån, jag vill vara sur, jag vill slänga i dörrar. jag vill gärna slänga i dörrar för vad osm helst nu förtiden. var är kärleken i mitt liv?


jag vill bara gråta, gråta gråta. en grå massa äter mig inifrån o det svarta omsluter mig utifrån. var är all färg, var finns all glädje? vad kan jag glädjas åt?

jag får ibland en större lust att springa ut i skogen o just bara vara därför mig själv. varför ska jag umgås med människor som ändå inte trivs med mitt sällskap


jag säger fu åt allt, fufufufufufufufufufufufufufufufufufufufufufufufufuuuuu

varför ska allting vara så svårt?

jag har blivit ett hårt skal som inte ens jag själv klarar av att ta mig igenom. allt jag tänker, samlas i ett hörn i mitt huvud, stängs in i en låda, sluts med sigil och dubbla lås och kommer aldrig att yttras i fri luft, vare sig av mig eller någon annan. jag håller på att kräkas. jag klarar inte av att vara så här instängs, jag hålle rpå att förgöra mig själv och någonstans undrar jag, hur jag har lyckats komma hit. jag har inte alltid varit festens tråkigaste person, någon som fräser åt allting eller som helt enkelt inte ens öppnar käften för att be om ett glas mjölk. vad har hänt med mig? vem har lyckats få mig att stänga ute allt? jag själv. jag själv, jag själv, jag själv. jag kan verkligen inte ksylla på någon annan, för hade jag varit mer öppen hade du, min kära, inte känt sådant faderskap och beskyddande känsla över mig. jag hade fått bre ut mina vingar och visast alla vilken skönhet jag bär i mitt hjärta. istället, slute rjag allting hår om min kropp och endast de gråa fjädrarna syns för omvärlden. eller ska jag säha det svarta skalet som jag numera bär på min rygg. tyng av det kommer jag snart gräva min egna grav