crossing

Jag krafsar i min ensamhet
efter något som inte finns
jag suktar efter uns, efter lycka
jag vill bara ha bekräftelse

en reaktion, någon form av respons
allt det där är vägen till glädje
jag blir värd något

det blir så svårt att andas, när mitt skal hårt som sten sluter sig över mitt huvud. Hur ska jag kunna le utåt när jag är så bruten inuti? Jag har tusen stenar i min mage som jag bär runt på varje dag. En för vart bekymmer som egentligen inte är nånting. Det får jag höra, jag behöver inte bry mig om det. Allt som jag är orolig över är sånt som inte existerar. Mina stenar har jag, men min oro är ingenting.
Det går inte att svara vad det är, bara att det är nånting. Det är så mycket jag vill säga, men var ska man börja? Så många gånger jag har öppnat munnen och ut kommer bara alla dessa tårar. Tårar av frustration över att inte kunna prata. Mitt ansikte blir rött men mina läppar förseglade. Det är inte av vikt att prata. Jag är inte viktig. Inte den delen i alla fall.
Min mage är full av sten, men de finns egentligen inte.