Shipping my problems over to sombody else
Man har ju ingen lust att vara sämst jämt
även om man nu råkar vara sämst jämt
Men det är ju inte så att man har någon lust med det för det
-
Jag vet inte när det hände, eller varför, men på något sätt har jag typ slutat prata. Det är inte så att jag inte säger något alls, men det kommer liksom mindre och mindre information ut ur min mu och in i någon annans öra. Jag kan prata på om nånsensgrejer, som vädret och allmänt gnäll om vad som helst. Men nä, hur jag har det behåller jag för mig själv.
Jag har ingen lust, helt enkelt. Nu kanske jag drar alla över en kam, men "ingen bryr sig". Varför ska jag berätta om något som har gjort mig tex upprörd, om jag får ett svar som "men hur kände sig den andra personen?" eller "det där råkar vem som helst ut för" eller "hetsa inte upp dig över det där, tänk på nått annat och gå vidare"
Eller om det var något upplyftande "kul för dig! *punkt/tystnad* ska vi äta nått?" eller "vad roligt! jag har också gjort nått sånt, fast då fick jag bla bla bla *övergår till att prata om sig själv*"
Jag vet inte, men jag blir inte motiverad utav såna nedskjutningar.
Men det dumma är att jag blir frustrerad på mig själv att jag överhuvud taget tänker så här. För vad sätter jag för krav på människor i min omgivning? Att de ska gissa hur jag känner?
Efter som det har blivit så här, börjar jag se ner på mina egna känslor. Nedvärderar dem oavsett hur jag känner, så nu har jag smått utvecklats till något neutralt och likgiltigt som typ finner sig i det mesta med en något trumpen min. Är jag glad, är det egentligen inget att vara glad över. Är jag ledsen eller andra negativa känslor, överreagerar jag. Är jag osäker är jag feg, är jag modig är jag i högmod. Det är som en mobbing mot en själv, vad man än gör duger ingenting.
Men jag säger ingenting. De har inte tid att lyssna och är uppe i sina egna problem. För mina problem, är inga riktiga problem utan bara nått som kommer gå över med tiden. Det är vad som maler i huvudet på mig i alla fall.
även om man nu råkar vara sämst jämt
Men det är ju inte så att man har någon lust med det för det
-
Jag vet inte när det hände, eller varför, men på något sätt har jag typ slutat prata. Det är inte så att jag inte säger något alls, men det kommer liksom mindre och mindre information ut ur min mu och in i någon annans öra. Jag kan prata på om nånsensgrejer, som vädret och allmänt gnäll om vad som helst. Men nä, hur jag har det behåller jag för mig själv.
Jag har ingen lust, helt enkelt. Nu kanske jag drar alla över en kam, men "ingen bryr sig". Varför ska jag berätta om något som har gjort mig tex upprörd, om jag får ett svar som "men hur kände sig den andra personen?" eller "det där råkar vem som helst ut för" eller "hetsa inte upp dig över det där, tänk på nått annat och gå vidare"
Eller om det var något upplyftande "kul för dig! *punkt/tystnad* ska vi äta nått?" eller "vad roligt! jag har också gjort nått sånt, fast då fick jag bla bla bla *övergår till att prata om sig själv*"
Jag vet inte, men jag blir inte motiverad utav såna nedskjutningar.
Men det dumma är att jag blir frustrerad på mig själv att jag överhuvud taget tänker så här. För vad sätter jag för krav på människor i min omgivning? Att de ska gissa hur jag känner?
Efter som det har blivit så här, börjar jag se ner på mina egna känslor. Nedvärderar dem oavsett hur jag känner, så nu har jag smått utvecklats till något neutralt och likgiltigt som typ finner sig i det mesta med en något trumpen min. Är jag glad, är det egentligen inget att vara glad över. Är jag ledsen eller andra negativa känslor, överreagerar jag. Är jag osäker är jag feg, är jag modig är jag i högmod. Det är som en mobbing mot en själv, vad man än gör duger ingenting.
Men jag säger ingenting. De har inte tid att lyssna och är uppe i sina egna problem. För mina problem, är inga riktiga problem utan bara nått som kommer gå över med tiden. Det är vad som maler i huvudet på mig i alla fall.
