an angels fall
jag vill vara klokast, vackrast, smartast. bäst på svar på tal, utmärkt på att forma ord och meningar, underbar att umgås med. jag vill visa mig stakr och härdad, sliten, vis och lärd. jag ska kunna vara framåt, veta vad jag vill, vara speciell, hålla mig lugn i svåra situationer, skratta åt alla skämt.
jag vill så mycket och jag kör slut på mig själv för jag vet jag kommer inte vara störst bäst och vackrast. jag vill visa mig stark, jag klara mig. jag kan göra det och det, fråga mig jag vet.
samtidigt så är min insida skör. Minsta stöt bräcker barriären en liten bit i taget. En del saker klarar jag inte av att tänka på. Jag vill vara igång, hålla mina händer sysselsatta, få mitt huvud och tankar i rullning. Varje gång jag är ensam hinner allting som hela tiden finns i mitt bakuhuv fram. Det ligger där bak och cirkulerar, som gråa moln i horisonten på en annars klarblå himmel.
jag saknar ändlösa ängar och öppna fält
att höra svalorna vissla i vinden och duvorna kuttra bland träden
att se gräsänder flyta över klara tjärn och aspen luta sig över en stilla å
att kunna vila i daggstänkt mossa i en lummig skog
att känna soltorkat hö mot händer och ben
att klättra över stenmurar och att krypa genom gärdsgårdar
att veta att det är här jag hör hemma
jag saknar ett hem
en plats att bo på där man finner sig till ro
jag saknar mitt hem
kanske är jag envis som synden eller bara en sån som trampar i lera allt för länge. det känns bara som om ingen kan förstå
jag vet jag kan vara hopplöst svår ibland
men ibland när jag somnar, vill jag inte vakna med
