crossing

När blir två fel ett rätt? När blir den eviga längtan ett evigt väntande? När blir spenderad tid slösad tid? 

Jag har dig i min hand

Jag vilar mig mot din axel

Jag möter din blick

Jag sträcker mig efter dig

 

Så gärna vill jag ha dig

Att du inte vet det

Och hur kan du inte märka

Att hela mitt hjärta värker för dig

 

All denna kärlek som gör så ont

Att jag önskar inget hellre än ge upp

Tanken av dig är smärtsam

När jag vet att det aldrig blir vi

 

Jag tror mig känna dig

Tänka att du passar mig

Hur kan jag veta

Allt detta går inte att berätta

Allt bubbel du ger mig

Alla sömlösa kvällar

All den värme och hopplöshet

Möter jag dig försvinner allt

 

Jag kämpar mot mig själv

När jag tror du inte känner det samma

Jag tycker vi är lika

Men du ser bara våra olikheter

Du är klar som solen

Lik stjärnorna i natten

Som ett ljus i den mörka tunneln

 

Det sken du ger ifrån dig

Lyser genom din hud

JAg bländas och jag bränns

Jag läker mig, jag skadar mig

 

Du ger mig liv men också förstörelse

Mitt hjärta önskar ta emot mer men klarar inte av det

Jag visste var det slutade innan vi började

 

Har vi nått slutet

Är det sista du ger mig

Detta trasiga hjärta

Alla mina drömmar kändes så nära

inom räckhåll för mina fingrar

Jag la det på dig

allt ansvar la jag på dig

du fick mig att drömma stort och flyga högt

att nu känns det som jag har kraschat mot hårt golv

När egentligen ingenting har hänt mer än att ärligheten har sipprat genom förseglade läppar

Du ska veta vad jag värnar om dig

Herregud vad jag värnar

Jag förlåter dig för allt

Ett ögonblick är glömt för jag ger dig allt om du så bara andas det

och jag vill inte vara förlorad i dig

Jag vill att du ska vara mitt hjärta mitt allt

för jag tror inte du klarar av dig

alla dina skärmar väggar murar

Du släpper inte in någon så djupt som du har låtit mig

Jag ser dig och det skrämmer dig nog

allt jag vill är att hålla om dig

jag vill bara vara med dig utan krav

ser du att jag ger dig det

Eller har jag råkat lägga något mer på dina axlar

att min existens stör dig eller rubbar dig på något sätt

och om du springer ifrån mig nu är det slut

jag kommer inte jaga dig

men jag vill att du kommer tillbaka

Du är frisk och du är vaken

Du lever ditt liv och du tar ansvar

Du följer regler och normer

Du står upp för det som är rätt

Du har vänner som bryr dig

Du har ett arbete du tycker om

Du har människor du värdesätter högt

Du har folk som har glömt bort dig

Du väljer din omgivning med omsorg

Du trivs med dig själv

Jag har många som jag vill älska

Jag kan inte välja

Alla dessa ansikten som ler

Alla dessa själar att tycka om

Jag vill dela med mig av mig själv

Allra helst till alla

Nästan till vem som helst

Om jag bubblar över av all kärlek

Vem som helst kan ta den

 

Någonstans är det så

Att det ändå finns någon som ska ha den

Även om jag ger den till alla

Är det du som ska ha mest

Jag älskar alla

Men jag älskar dig ännu mer

Mitt hjärta bubbla över

Men du kan få det att spricka 

Hur ska jag klara mig

utan dig i mitt minne

utan din röst i mitt hjärta

utan din närvaro i in vardag

 

Vem är jag 

när du inte längre är här

När du har slutat finnas nära

när du inte längre finns

Det bubblar och det fräser

Alla känslor som vill ut

Du vet inte vem jag är

Du bryr dig inte om mig

Du vill inte veta hur det kan bli

Jag sträcker mig efter dig

för jag drömmer om dig varje natt

om dig och du

kan vara allt jag har drömt om

För det som du står för

passar bra in i mitt liv

och min drömmar och ambitioner

skulle passa ihop med

dina önskningar vilja

 

Jag ser dig och ser så mycket mer

än bara dig och din existens

är fullkomlig i sin helhet för

alla fina framtidsmål lyser

rakt igenom dig och bländar mig

jag kan se dem och jag tänker inte

stoppa eller hålla dig tillbaka utan 

snarare tvärtom

jag skulle vilja vara en del av allt

det du önskar dig

vara en del av ditt liv

jag kan tänka mig det och jag skulle vilja att även du

önskade var en del av mitt liv fast

det kanske bara är hälften så

händelserikt som din berusande tillvaro

 

vet du ens vem jag är

bryr du dig ens att vlja orka

något så våldsamr som att 

lära känna mig och veta mer

om vad jag är för någon

jag fångar din hand men något

mer än så vet jag inte 

ännu

Om jag ramlar in i din famn och stannar där en stund

Begraver mitt ansikte mot din mjuka hud

Kramar mina armar om dina axlar

Om jag vinner dina läppar och får ditt hjärta i min hand

Det är en seger så tillfällig och instabil

För du är lik vinden och stormen och alla vilda forsrar tar du vidare ett ögonblick senare

Att jag knappast kan känna mig lycklig för att ha dig här

För snart är du förbi och snart är du borta

Ändå är det så

Att du ger mig något jag hoppas på och något jag vill tro på

I hela din diffusa varelse finner jag något stabilt att landa på och ta vara på

Jag vet att du är mig till låns och att jag har vetat det hela tiden

Men nu faller jag rakt ner i dena armar och möts av din blick och jag kan inte bärga mig

Att jag faller för dig

Jag har dig jag har dig jag har dig

 

Jag har dig

Du bor i mitt hjärta

Ett stort rum i mitt hjärta som bara är för dig

Hur länge ska du stanna det vet jag inte

Men just nu har jag allt som är du

Just precis där

 

Jag önskar att jag inte hade lärt känna dig

Ibland vill jag hata dig

Jag önskar jag avskydde dig

Eller åtminstone inte visste något om dig

Jag kunde väl ha sluppit få se dig

 

Vissa dagar står jag inte ut

All denna väntan och längtan

Musklerna säger ifrån

Min själ talar så högt att jag inte kan sova

Jag vill ha dig och jag vill ha dig här

 

Jag gräver in mitt ansikte i din hud

Din mjuka varma existens tar emot mig

En hel natt skulle jag kunna viska för dig

Allt som du betyder för mig

Alla dessa konstiga känslor som vrålar inuti

Men det behövs inte

När jag vilar i dina armar behövs inga ord

Du vet och jag vet

Det är bara nu som betyder något

Tillsammans blir vi något som inte finns

Tillsammans har vi bara varandra

Jag går och jag går

Ibland hoppas jag över några steg, för att slippa snubbla

Då hamnar jag i leran och får svårt att ta mig upp

Så min genväg blev ändå en senväg

-

 

Hur gör man, när jag plötsligt kommit till en återvändsgränd? Jag är så rädd att jag skakar, för jag vågar inte vända mig om. Jag vågar inte tro att det som finns där, det skulle vara något bättre. Istället lockas jag av att klättra över muren och kasta mig ut i det okända. Det känns bättre att släppa än att hålla kvar. Det är enklare att slippa allt det jobbiga ansvaret med att värna och ömt ta hand om något, och istället rusa på och kort bara hålla någons hand i en sekund. 

 

Jag är så ledsen. Ledsen för all den smärta jag ger er. Ger mig själv. Det är så att jag ska låtsas som ingenting, men snart sprängs jag och därför orkar jag inte låtsas om någonting alls. Jag vill inte luras och verka som jag inte bryr mig, fast jag gör det. Och hur skulle jag kunna vara ärlig mot alla, när jag inte är det mot mig själv.

 

Det är som ett svårt hål som äter. Inte äter, det bara är. Det svärtar kanter och det drar ner det mesta. Ska jag låtsas vara glad? Men ingen lyssnar på mig. Vem ska jag prata med när de allra flesta är ytliga bekantskaper och de andra bor för långt bort. Bryr sig? Ja, vem bryr sig. 

 

Vem ska jag bry mig om.

 

Jag gråter mig till sömns, eller så kan jag inte sova alls. Jag stirrar i mitt tak som om det skulle visa mig något. Jag sitter vid ett fönster och låtsas att jag fantiserar om det som är utanför. Men jag tittar bara i luften och önskar att jag var någon annanstans. Om jag var en lättsam och gladlynt person kanske du skulle tycka om mig. Om jag var si så och sum så kanske du skulle vilja vara med mig. Men ingen vill vara med mig när jag är ensam hemma. Inte ens du.

 

Jag vill att vi går skilda vägar åt, för jag vågar inte hoppas på att det blir bättre. Jag vill krypa upp i din famn, jag vill att du håller mig så hårt att det gör ont, för det skulle adrig göra så ont som det gör inuti mig. Om jag berätta hur det var, vågar du stanna med ett monster? Att se en drake i vitögat, varje natt? 

 

Jag äter inte någon, inte än. 

 

Men jag förstör. Jag förgör. Jag tillintetgör mitt liv, och jag sprutar min vansinniga eld över allt som vill döda mig, för ingen kommer ändå åt mig. 

 

Hur jag än gör, kommer det inte bli bättre. Det kommer inte bli sämre. Det kommer inte bli någonting, för jag måste acceptera allting. Det är som det är, det säger alla. Alla dagr fortsätter och slutar med en natt och börjar med en morgon. Var jag än befinner mig kommer solen alltid vilja lysa mig i ögonen på morgonen, och lämna mig ensam och kall på natten. 

 

Om jag stannar kvar, lovar du att hålla om mig? Kan du bara viska i mitt hår, att vad som än händer är du alltid där? Om du gör det, lovar jag att stanna hos dig. Jag vill att du kramar om mitt ansikte och säger det till mig, säg det. Säg att du stannar. Säg att allting kan rasa, bara jag är med dig. Är det så?

Man har ju ingen lust att vara sämst jämt
även om man nu råkar vara sämst jämt

Men det är ju inte så att man har någon lust med det för det

-

Jag vet inte när det hände, eller varför, men på något sätt har jag typ slutat prata. Det är inte så att jag inte säger något alls, men det kommer liksom mindre och mindre information ut ur min mu och in i någon annans öra. Jag kan prata på om nånsensgrejer, som vädret och allmänt gnäll om vad som helst. Men nä, hur jag har det behåller jag för mig själv.
Jag har ingen lust, helt enkelt. Nu kanske jag drar alla över en kam, men "ingen bryr sig". Varför ska jag berätta om något som har gjort mig tex upprörd, om jag får ett svar som "men hur kände sig den andra personen?" eller "det där råkar vem som helst ut för" eller "hetsa inte upp dig över det där, tänk på nått annat och gå vidare"
Eller om det var något upplyftande "kul för dig! *punkt/tystnad* ska vi äta nått?" eller "vad roligt! jag har också gjort nått sånt, fast då fick jag bla bla bla *övergår till att prata om sig själv*"
Jag vet inte, men jag blir inte motiverad utav såna nedskjutningar.

Men det dumma är att jag blir frustrerad på mig själv att jag överhuvud taget tänker så här. För vad sätter jag för krav på människor i min omgivning? Att de ska gissa hur jag känner?

Efter som det har blivit så här, börjar jag se ner på mina egna känslor. Nedvärderar dem oavsett hur jag känner, så nu har jag smått utvecklats till något neutralt och likgiltigt som typ finner sig i det mesta med en något trumpen min. Är jag glad, är det egentligen inget att vara glad över. Är jag ledsen eller andra negativa känslor, överreagerar jag. Är jag osäker är jag feg, är jag modig är jag i högmod. Det är som en mobbing mot en själv, vad man än gör duger ingenting.

Men jag säger ingenting. De har inte tid att lyssna och är uppe i sina egna problem. För mina problem, är inga riktiga problem utan bara nått som kommer gå över med tiden. Det är vad som maler i huvudet på mig i alla fall.