mindblow
Vad jag hatar att minnas ibland. Det är när jag inte gör någonting speciellt som allt bara sköljer över mig som en hink slämmigt och äckligt vatten.
Vad har jag gjort? Varför varför varför?
Allt jag ser i mitt huvud är de där sekunderna av misslyckande, när jag gjorde något som jag kunde ha gjort annorlunda. När jag sa den där fruktansvärt hemska grodan eller när min handling blev ett pinsamt övertramp.
Det är då jag känner, det spelar ingen roll vad jag gör. Jag kommer aldrig acceptera mina snedsteg som jag gjorde för så länge sen, och det hemska är att jag kommer aldrig acceptera att jag kommer göra ännu fler. Jag är ung mitt liv står i beredskap. Hur många människor kommer jag att skada, hur många kommer jag att såra? Hur många kommer egenligen undra vad jag håller på med?
Det finns inte, jag vill inte. Jag önskar jag kunde flytta iväg, slippa allt. Men var jag än rör mig kommer jag hela tiden förföljas av mitt liv. Mina tankar, mina handlingar är en del av mig.
Add my vocie to the crowd
Jag ser mig som en av er. Jag är som ni, eller i alla fall så vill jag vara det. Men det är något som ni har som saknas hos mig. Är jag inte tillräckligt stark? Hur kan ni klara det som inte jag kan?
Det värsta är inte att misslyckas, utan att det sätts ett likamedtecken mellan att misslyckas och att vara misslyckad. Är jag dålig nu, nu när jag försökte men inte nådde fram? Precis som innan faller jag när ni går vidare.
Jag vill också kunna, jag vill visa mina färdigheter och kunskap. Men jag är bara mellanmjölk och precis lagom tråkig.
