crossing

I can figur it out, just on my own

o jag känner att det släpper efter var dag som går

jag saknar någon att prata med.
någon som förstår
någon som lyssnar
någon som tar in

jag saknar dig att prata med.


Hej underbara kaosdag. jag har inte saknat dig kan jag ju lugnt säga. du väckte mig tidigt i morse då jag inte kunde se mig själv i spegeln. du mötte mina fötter mot golvet och gjorde luften jag andades iskall.
du satte mig i bilen för att åka en och en halv timmes lång bilresa i spöregn för att sen ge mig ännu ett välkommande; just det, i hällregn. du fick mina fötter dyngsura efter två timmars gående i lera och smärre floder som forsade över asfalten. har jag inte sagt åt dig att asfalt och regn inte är en bra kombintation?

du fick mig att bli hungrig och åter en gång göra mig besviken över mitt liv som deffinitivt kunde ha tagit en annan vänding för si så där två år sen. du fick mig att minnas varför och du fick mig att minnas hur.
jag fattade ett urkorkat beslut och framförde det med mindre nöje just på grund av dig. du fick mig att se över dumma saker, och ånger körde du rakt igenom min kropp.

jag önskar att vi aldrig kunde ses igen, men jag har en bitter känsla kvar och den säger mig att du lär ju inte lämna mig ifred på väldigt länge.

okej.
skitig dag, håller jag med om. det var tungt där ibörjan, segt med allt regn dessutom som låg på och gjorde hela skolan typ helt iskall. varför isoleras aldrig såna här byggnader?

alice du är så söt, bara så du vet!
(vet inte om du bryr dig, men det gör jag. bara så du vet)

men nu mår jag bra. bättre än på länge. kan det bero på att jag har ätit mellanmål + 3 chokladkakor idag? hm
dålig vana hej på ingång där ja.
men, vi får se. den här veckan har varit piss, förutom onsdagen som var ett trevligt avbrott från vanlig tråkig vardag.

nä.

men jag hoppas vi kan komma igång snart. alla med allt. hoppas jag/du hittar ett liv att ha o göra med igen, något att brottas med igen för det är tråkigt att vara livlös. man blir så tråkig av det. man blir så grå. musgrå.

tjosé

varje gång jag försöker, så blir det bara som ett platt fall.

jag är så trött på precis allting, dig, ni, er, dem. alla och allt.
och jag blir så arg, för allting känns som det inte längre är värt det. allting som jag har lagt ner, känns som det bara kasta iväg, bara på grund av ingenting alls.

jag önskar att jag inte var någonting alls. att allting bara försvann.
jag är så trött på mig själv. det här har blivit en offentlig plats för allting jag tänker blir ned skrivet. jag är trött för att jag har tappat bort mig själv, och jag är så trött på att ingen annan heller har någon aning om vem de är.
mest vill jag bara åka bort. hej då allting. hej då skolan hej då ni. bort.

¨pinene' nfkmnäpovmvdpkv'åkv'åpfel'fe,

gah!
jag hatar jag-synen på mig själv!

vad är det som gör att man avstånd från sånt som man älskar?
vad är det som gör att man sätter ner foten och säger, nej tack inte den här gången?

jag älskar mina hästar. de betyder allt för mig, och ingenting har någonsin kommit i mellan det. men jag orkar inte längre. jag sa precis nej till en tur i skogen. varför? vad får jag ut av att känna att jag borde men istället vek ifrån?

vad år man ut av att sätta upp en mur för sig själv, hit men inte längre, nu ska vi se hur jag reagerar på det.
ingen mår ju bra av det, allra minst jag.

men jag orkar väl inte, antar jag. kanske är jag bara dum eller, jag vet inte.
skit samma.

skit samma allting, det spelar ingen roll längre. alls.

Jag drömde om dig
Ja, det gjorde jag faktiskt. Om nätterna, om dagarna.
Dina ögon är av ett ovanligt slag.
Det är mina ögon, jag speglar mig i dom.
Känner mig så missförstådd, och dum.
Jag skulle aldrig kunna berätta för dig, aldrig.
Du skulle inte förstå, du skulle tro jag är sjuk.
Jag vill vara dig nära, nära dig, bara finnas.
Kan men se sig själv i andras ögon? Kan man det?
Dina ögon talar mitt språk.
Är mina ögon för dig bara tomma?
Förlåt, mina ögon klarade inte av orden.
Nej, jag är faktiskt sårad, det gör faktiskt ont.

eelia @ bdb

det är konstigt hur vissa människor kan göra intrycka, fastna någonstans utan egentligen behövt göra något
de bosätter sig i själen och vägrar sen att flytta på sig. du är sån. du sitter fast här, du har slagit kedjor runt mitt hjärta och svalde nyckeln för länge sen, evigheter sen faktiskt. jag blir arg, jaag blir vansinning, jag rusar omkring, blind och totalt utan mål. jag kan slås till marken, gråta av ilska eller av hopplöshet i allting.
du du är fortfarande kvar.
som en del av min själ finns du alltid kvar.
oavsett vad du gör, om du är arg, ledsen, avvisande, glad och lycklig eller bara helt apatisk. du bor här, bara så du vet.

det var länge sen du byggde bo här,  men jag tvivlar på om du någonsin kommer härifrån.

det går uppåt för allting, känns det som. låter som om jag är västra egoisten, för jag vet att många i min omgivning mår kanske inte hundra just nu. även jag har haft en sån period under en längre tid nu. jag nådde verkligen botten, så dåligt har jag nog aldrig mått innan.
men nu är det på väg uppåt igen och kanske även om jag inte mår så bra som jag en gång gjorde så slipper jag alla tankar som snurrar i skallen tusen gånger om dagen. om och om igen och hur blir man av med något som trycker på repeat av sig själv?

det känns i luften att vi går mot ljusare tider, att allting kommer visst att lösa sig efter hand och att man ska inte ha så bråttom att gräva ner sig i allt för djupa diken.
kanske är det jag som bara haft en bra dag, kanske är det så att tankar nu äntligen börjar lämna mig ifred, kanske är det så att jag slutligen har fått något att längta efter; den underbara våren som är på ingång.

vintern gjorde alla så himla trötta och slutligen, efter en viss punk orkar man inte mer.

den här bloggen förvånar mig alltid.

anyway.

jag är trött. så fruktansvärt trött. trött på precis allting. trött på att vara trött!
jag önskar jag kunde ta och hjölpa världen för alla är så deppiga och ledsna. till och med jag mår piss, inte bra alls.
jag har alltid ansett att jag själv är en ganska glaf person som kan skratta och vara glad åt det mesta. det gör jag inte lika ofta längre och det gör mig så frustrerad. men det gör inte lika mycket som att se alla andra tyna bort framför mina ögon. hatar att se dem man håller nära att bara gå och begrava sig i sig själva.
var tar alla vägen när mörket faller på? var tog ljuset i tunneln vägen? var tog hoppet om en vackrare vår vägen?

älskade ni

jag hoppas att ni kommer tillbaka någon gång i framtiden. att falska lyckorus ska sluta splittra sönder våra själar och ersättas med riktig glädje om att faktiskt finnas till. ingenting är så underbart som livet, men vad händer när varenda tillit man har bygg upp rasar? när varenda väg man vandrar på består av avgrundshål och ljuspunkter i tillvaron består av lampor som blinkar efter ny glödlampa?

man kan inte tillbe andra förrän man har hittat sig själv. jag längtar efter er, men jag väntar gärna tills ni har hittat rätt igen.

som jag precis sa, jag blir så trött på mitt åsiktslösa jag. att jag alltid ska vara ett mellanting, som alltid velar, som inte riktigt vet vad det är jag tycker. Är det bra, är det dåligt? Nej, det är helt ok. Inte helt uselt, men inte det bästa som finns heller.

ibland önskar jag att jag helt enkelt bara kunde säga: så här tycker jag! utan att se på saken från ett annat perspektiv o säga "men å andra sidan tycker jag..."

det måste ju finnas något som är bäst! det måste finnas något jag deffenitivt vet att jag inte tycker om.

eller nej
det vet jag inte.
det kan ju vara bra ibland.

det beror ju helt på.

och som vanligt så råkade jag snubbla på mig själv. det var väl självklart, att jag någonsin skulle kunna ha trott att jag kunde ha klarat mig utan det, att jag skulle klara av att någon gång i mitt liv kunna gå rakt. utan att titta tillbaka, snubbla, falla eller rusa alldeles för fort fram.

men glöm det

och här är jag
sårbar för allas blickar
oskyddad från verkligheten som skär mot huden
min mur brast till slut
den vall jag hade byggt upp
rasade under mitt liv
ett liv fyllt av tyngder

egentligen gör det inget
faller gör man alltid

jag får resa mig igen
helt enkelt


hej
det är inte det att jag inte hoppas, utan det är min längtan som är problemet

och
jag orkar inte!
jag kan inte!
och kanske
jag vill inte!

fu, oh, doh, damnit

himla skit

allt det här är så regnigt.
om det ändå kan bli anitngen vår eller vinter. inget mitt i mellan
inget himla ingemansland
ingenting som inte kan bestämma sig
kan det inte bara vara antingen eller?

innehållslös dag.
snöade friskt när jag vaknade vilket bidrog till att rummet var ganska kallt. ingen lust att gå upp förrän framåt halv 11, vilket var lite väl sent. när hästarna väl var ute gjorde vi iordning i stallet och sen gick vi en långtur med hundarna genom skogen. vilja har bott här sen torsdag innan julafton, det är lång tid för en hund som inte ens är vår. men det är roligt med två hundar i huset igen, och zack och vilja kommer allt bättre överrens, fastän att de är två gamla jackar båda två..

nyår var förresten bra fast kall. det kom snö vilket höjde mitt humör mycket! mycket smällare och raketer framåt middnatt, och trots lite skotträdlsor så kom vi hem helskinnade igen. no alcoholic for us, thats taste, ouf.

yes, I know it's silly, I am silly.

och jag ska träffa max imorgon, o sen lördag: fröknar vi får seeeee!

peach out/J