crossing

Jag skulle kunna skriva hundra sidor om dig. du är så mycket, ändå är jag rädd att jag börjar glömma dig. Jag vill inte glömma dig, och vill jag inte glömma dig kommer jag alltid minnas den smärtan du ger mig. Jag saknar dig. Jag önskar du fortfarande gick här intill mig. Jag tror inte på andar, vakande änglar, ett andra liv. Men för dig skull skulle jag kunna göra det, för jag skulle nästan kunna dö själv bara för att få vara med dig igen. Varför berörde du mig så? Var det för att din tysthet förstod mig, min sårbara fantasi som längtade efter förståelse. Låtsades jag att du var någonting annat?

Vad du än vad, och hur du än kände för mig, så saknar jag dig. Jag vaknar ibland på morgonen, då har jag drömt om dig. Jag kan sakligt återberätta drömmen, men kan omöjligt återge alla de känslor som faller över mig.

Var det för den smärtan, den våldsamma seperationen, ångest och ilska hur orättvist allt kan vara ibland, är det därför jag inte vågar släppa dig? Är det en påminnelse om att inte låta sig hunsas runt för man blir bara sårad? Vill du påminna mig om, att alltid kämpa för mig egen sak?

Att tänka på dig som en livlös, död kropp går inte. Men att tänka på dig som en livlig och lycklig varelse känns också fel. Du var missförstodd och hamnat i kläm mellan två världar. Jag får så dåligt samvete att jag inte förstod det förrän hon kom in i mitt liv. Vad jag önskar att jag kunna ha hjälpt dig, jag skulle kunnat förstå dig bätte, så som du verkade förstå mig.

Det är iform av något onårbart som du återges i mina drömmar. När jag sover är du en ängel.