crossing

Jag hade dig också, ett tag. Men nu har jag er istället. Jag hade de andra, som på lån.

Jag ser dig ibland. Saknar det vi hade. Men ingenting av det finns kvar för människor utvecklas och ingen av oss är den vi var då. Jag tror du ser mig ibland, minns, men tänker det samma.

Ibland tänker jag på dig också. Du var speciell. En speciell person som fick en speciell plats i mitt hjärta. Jag trodde du skulle stanna för alltid, men du öppnade din bur och gick ut. Du tog dig ut på egen hand. Jag försökte hålla kvar dig. När det inte gick, försökte jag följa med dig. Men du sprang ifrån mig. Glömde mig bakom. Jag har hållit din bur öppen ett tag, i hopp om att du kanske skulle komma tillbaka, men nu har jag stängt den.

Du som finns kvar här, dig har jag, tror jag. Hoppas jag. Har vi vuxit ihop? Eller är det nått vi bara har inbillat oss? Jag hör dig prata och hör mig själv, mina egna tankar blandas ut i ditt språk. Vi är två stycken på två vilt skilda platser. Kanske är det den insikten som har slagit mig. Att även om vi trampar i samma spår, är du två steg bakom. Två steg, två år, två livstider.

Men trots er andra, har jag i alla fall dig, min duva, mitt barn, min älskade vän. Jag sliter mitt hår för din skull, du driver mig till vansinne och du gör mig så ofantligt lycklig ibland. Du vet inte, du ser på mig med dina ögon som bara utsändrar egoistiska behov, men det är sån du är. Men du ser också mig som din bästa vän, om något sådant existerar i din bubbla till värld. Vi har inte vad han och jag hade, men vi har något annat istället. Man ska inte jämföra relationer för ni är så olika. Men ändå så lika... Du kan aldrig ersätta hans plats, men du är en värdig efterträdare. Du har blivit det nu.