crossing

Här sitter jag och grinar. Kanske något så trivialt som över ett spel, en bok, en film. Eller om det är att jag blir så känslomässigt envolverad i livsöden att jag inte har något val?
Jag vet att jag har något inom mig, något som jag vägrar ta hand om men som ibland påminner mig om sin existens.

Jag läste citat igår och det var som att öppna en kran. Jag vet inte hur många gånger jag tänker denna tanke varje vecka. Jag saknar dig, jag saknar dig. Jag saknar dig så jag kan gå av.

Men jag tror att det är för att är så orättvist hela tiden. Att ingenting går någonsin rätt väg, utan att man måste offra något. Offra något för att kunna ta sig fram.

Ville jag det? Eller var jag tvungen? Offra ditt liv för att kunna utvidga mitt eget?

Kanske är det bara känslan av allt som hände. Det fruktansvärda, att det satte såna spår att det är inte dig jag saknar. Det är händelsen jag minns.

Till slut har det blivit ett kroppsminne, något som går av bara farten.