crossing

what have I done?

som en vind svepte det över mig. att precis som innan blundar jag fortfarande. Jag vågar inte se eller inse. Jag trodde det var annorlunda nu, jag har vuxit upp och insett. men nej. jag håller så gärna kvar vid det gamla att jag inte ser vad det här. Jag kramar min älskade så hårt att jag stryper den.

what have I done?

allt silas genom mina fingrar och försvinner ut i stoft. borta. tider förändras men jag har ännu inte insett att även jag har gjort det. Jag kommer aldrig vara den samma som jag var igår. Glöm mig för jag vågar inte komma ihåg dig. ditt minne bränner mina drömmar, det sliter i mitt bröst och min själ vandrar ännu rotlös.

what have I done?

detta är inte om dig. det handlar inte om er. det är bara jag som är huvudpersonen i min egen pjäs. mitt eget hopplösa manus, jag skulle riva det i stycken om jag inte visste att ditt namn vilade mellan raderna. Jag önskar jag vågade flyga med dig igen. Att jag hade orken att låta dig vara fri och släppa efter. Jag älskar dig men du har gjort mig rädd. Din karaktär är så stark att jag är rädd för dig. jag har blundat för länge och jag kommer vända mig i sömnlöshet den dag du lämnar oss. men jag vågar inte.

call me back

/xo


ps.
till tonerna av Nick Cave & Warren Ellis flödar mitt minne fritt

jag vet inte om det är för att jag är trött, ifall det för de sex månaderna jag har kvar att gå i skolan, om det är för min bristande engegemang för allting eller vad det är. jag vet inte.

jag är trött och ledsen för det känns som jag har kastat bort tre år på ingenting. ingenting har jag lärt mig, jag har vuxit som människa, tror jag, men det har jag kunnat göra var som helst. jag har kastat bort mitt intresse, jag har glömt bort vad jag tycker är roligt och jag har ingen aning om vad jag vill göra när jag blir stor. jag känner mig så fruktansvärt lost att jag bara vill gråta. men jag vågar inte. jag vill inte visa mig så här dför dig. skolan betyder så mycket för dig och vi är så olika på den punkten. ganska många punkter faktiskt. jag vågar inte tala om för någon hur det är för jag är rädd att mina ord kommer att svika mig, att jag kommer skoja bort allt med att det löser sig alltid. och det är klart att det löser sig, det gör det alltid, men jag orkar inte leva i ovisshet.
tre år har jag kunnat lagt på något helt annat, något som jag tycker är kul, eller snarare tyckte var kul. nu vet jag inte längre. jag vet ingenting, och det känns som jag aldrig kommer att göra.
jag har haft så många chanser att kanske tala om hur det ligger till men du vet väl hur det är när man ska säga men ingenting vill ut. det fastnar i halsen och när jag väl pratar blir det hackit och bara så fel. nej det var inte så här jag menade, det var inte det här jag ville få sagt. det är så mycket jag vill säga till dig men du är så fullständig så att jag blir mållös. jag är alltid mållös i ditt sällskap för allting jag säger låter så matt och grått.
du har så mycket framför dig, du har så många lyror att spela på du vet precis vad du vill du vet allting. jag har ingenting. jag har gjort något i tre år som jag inte är intresserad av, och ju längre tiden har gått desto mer har min engegemang tonat bort. det som jag fann roligt blåste  bort som sandkorn bort i vinden och kvar finns nu ingenting. se på mig.

jag önskar att jag hade varit starkare och orkat. att jag valt naturbruk eftersom det var det jag tyckte var roligt. tror jag. jag önskar att jag hade fått mer tid att se efter något som passade mig.

jag är så dålig att leva in nuet. alltför många gånger har jag önskat mig tillbaka och velat göra saker annorlunda. jag vet verkligen inte hur man gör för att se framåt för det är något som jag aldrig har gjort. för det känns som om det alltid har varit grått och diffust.

/xo