crossing

Jag går och jag går

Ibland hoppas jag över några steg, för att slippa snubbla

Då hamnar jag i leran och får svårt att ta mig upp

Så min genväg blev ändå en senväg

-

 

Hur gör man, när jag plötsligt kommit till en återvändsgränd? Jag är så rädd att jag skakar, för jag vågar inte vända mig om. Jag vågar inte tro att det som finns där, det skulle vara något bättre. Istället lockas jag av att klättra över muren och kasta mig ut i det okända. Det känns bättre att släppa än att hålla kvar. Det är enklare att slippa allt det jobbiga ansvaret med att värna och ömt ta hand om något, och istället rusa på och kort bara hålla någons hand i en sekund. 

 

Jag är så ledsen. Ledsen för all den smärta jag ger er. Ger mig själv. Det är så att jag ska låtsas som ingenting, men snart sprängs jag och därför orkar jag inte låtsas om någonting alls. Jag vill inte luras och verka som jag inte bryr mig, fast jag gör det. Och hur skulle jag kunna vara ärlig mot alla, när jag inte är det mot mig själv.

 

Det är som ett svårt hål som äter. Inte äter, det bara är. Det svärtar kanter och det drar ner det mesta. Ska jag låtsas vara glad? Men ingen lyssnar på mig. Vem ska jag prata med när de allra flesta är ytliga bekantskaper och de andra bor för långt bort. Bryr sig? Ja, vem bryr sig. 

 

Vem ska jag bry mig om.

 

Jag gråter mig till sömns, eller så kan jag inte sova alls. Jag stirrar i mitt tak som om det skulle visa mig något. Jag sitter vid ett fönster och låtsas att jag fantiserar om det som är utanför. Men jag tittar bara i luften och önskar att jag var någon annanstans. Om jag var en lättsam och gladlynt person kanske du skulle tycka om mig. Om jag var si så och sum så kanske du skulle vilja vara med mig. Men ingen vill vara med mig när jag är ensam hemma. Inte ens du.

 

Jag vill att vi går skilda vägar åt, för jag vågar inte hoppas på att det blir bättre. Jag vill krypa upp i din famn, jag vill att du håller mig så hårt att det gör ont, för det skulle adrig göra så ont som det gör inuti mig. Om jag berätta hur det var, vågar du stanna med ett monster? Att se en drake i vitögat, varje natt? 

 

Jag äter inte någon, inte än. 

 

Men jag förstör. Jag förgör. Jag tillintetgör mitt liv, och jag sprutar min vansinniga eld över allt som vill döda mig, för ingen kommer ändå åt mig. 

 

Hur jag än gör, kommer det inte bli bättre. Det kommer inte bli sämre. Det kommer inte bli någonting, för jag måste acceptera allting. Det är som det är, det säger alla. Alla dagr fortsätter och slutar med en natt och börjar med en morgon. Var jag än befinner mig kommer solen alltid vilja lysa mig i ögonen på morgonen, och lämna mig ensam och kall på natten. 

 

Om jag stannar kvar, lovar du att hålla om mig? Kan du bara viska i mitt hår, att vad som än händer är du alltid där? Om du gör det, lovar jag att stanna hos dig. Jag vill att du kramar om mitt ansikte och säger det till mig, säg det. Säg att du stannar. Säg att allting kan rasa, bara jag är med dig. Är det så?