crossing

jag vill inte att allting ska vara på låtsas, därför slutar jag att hoppas på kärleken

att låta varje dag passera med bly i knävecken, är som att gå i lera upp till halsen. Jag kommer ingenstans.

sen du försvann, dagarna har smetat ihop sig. min seprationsångest har blivit värre och värre, och det känns som jag har blivit blödig för minsta lilla. jag saknar dig så det gör ont och jag kommer och tänka på det var som helst. vid bara tanken att någon kommer lämna mig sliter upp samma fruktansvärda känslor åter igen. jag vet inte om jag skulle klara av det, inte nu.

lille zack, själva tanken att du kommer försvinna gör att mitt hjärta krymper till en hård klump

grå tung sörja, som att kravla i gyttja, att halka på hal is gång på gång. som att man bara inte kommer fram


jag saknar dig fortfarande. jag saknar dig så det ibland gör så ont. det har gått en tid nu och jade vet att livet går vidare. du kommer aldrig mera tillbaka och att det är så det för alltid kommer vara. det är en del av livets cirkel. döden är en del av livet.



just nu är det en grå massa. ibland går det upp och ibland går det ner och det känns inte som om det är nått jag kan göra åt. inget jag kan dela med mig av heller, för når jag försöker förklara kommer det inga ord :s

senaste tiden har jag verkligen gått in för att tömma min kropp på diverse känslor. att vara helt tom för att man vill istället för att vara helt tom på grund av andra anledningar, det är skillnad.


just nu känner jag att min kropp är helt tom på känslor. jag känner varken kärlek eller hat, medkänsla eller avsky, egnagemang eller ointresse. allting passerar min likgiltiga blick. jag är frånvaranden, hör inte vad folk säger, fattar inte vad de pratar om eller har någon konkret åsikt åt något.

när jag innan sa att folk inte hörde, har jag nu istället bytt sida och hör inte själv vad andra pratar om.


jag önskar jag kunde höra vad du säger. jag kommer med lama ursäkter om att de pågår mycket i skallen just nu, men hur länge har det inte gjort det? jag behöver min fasta punkt, men jag har inte hittat den.

när jag försöker förklarad blir jag tillrättavisad och det gör mig blyg. jag undrar vad jag gör som gör att du agerar skyddande eller just så tillrättavisad. jag undrar...

mina ord är tomma men jag känner mig tom på känslor. det finns inget att känna, jag är varken glad eller ledsen.
för några veckor sen önskade jag att jag hade någonting att sörja, jag ville ha något konkret att placera mina känslor på. jag ville veta varför det kramade så iskallt om hjärtat. jag ska aldrig mer önska något sånt. man ska akta sig för att önska, kanske går de i uppfyllelese.

sometimes I wanna give u a key to my head
I wish to give u the power u need to read and see everyting in there. its messy and cloudy and kinda blurry. thats a shield around it too, its transparant, but you defenetive gonna feel it when u there.



jag har sagt det innan, o jag säger det igen; det är som om orden fastnar i min mun. jag vill berätta något, något som känns viktigt för mig, men det sitter typ fast. de tär därför jag är så mycket bättre på att skriva än att prata. när jag skriver, flödar mina tankar fritt i kontakt med mina fingarar, alla ord bygger sina egna meningar. när jag pratar, är det som en spärr  vägrar någon som helst vettig kommunikation att äga rum. mitt huvud är så snabbt, inte van vid mina läppars måsten att akitulera. det är därför allting tar sån tid, för jag kan inte pratar.

jag är hemskt ledsen, jag klarar inte av att ta upp vissa saker, det är som om det ändå är ingen som bryr sig.

- jag är rädd. jag är rädd för allt, och det är störande. jag som förut kallade mig modig och stark, är nu rädd och oerhört svag. jag drar mig undan, är folkskygg, konflikträdd och till o med rädd för min egna åsikt. och det gör mig mer rädd än något annat. jag är så förändrad att jag inte ens känner igen mig själv. jag kan vakna på morgonen o känna att jag bara vilk kräkas. jag är tom i huvudet men i magen växer en stor klump. jag har något i mig som inte ska vara där.

- jag har skrämt i väg mina vänner. jag trodde att den tid då jag stod ensam var förbi, men historien upprepar sig själv, jag behöve rinte göra det åt den. jag vet inte vad som hände, när det hände, eller hur.  men helt plötsligt är det som om personer jag omsorgtfullt valt ut o försiktigt har lärt känna under tre års tid, inte kommer ihåg mig. jag ser deras tomma blickar, hör deras tomma ord, men mest av allt hör jag mitt hjärta eka som ett oljefat. varför jag vill skrika, gråta, vara ensam, klättra på folk, riva deras dörrar. jag vill så gärna veta att jag är något för någon, att jag betyder något. att jag visst kan o duger som jag är. för visst gör jag väl det i bland? eller är jag så omåttligt tråkig som jag oftast känner mig, när jag går i min älskades skugga är jag inget mer än en skugga. därför skulle jag även vilja hamna i rampljuset.

- jag älskar dig, mest i hela världen. men jag är så rädd att jag sinkar dig, att du sinkar mig. jag är rädd att sluta som en isolerad gammal tant utan någon att prata med förutom en katt. jag vill inte släppa dig, jag vill krypa upp i din famn, ligga där för alltid och veta att allt kommer att ordna sig. jag vill. jag vill jag vill jag vill. men jag har inte den tryggheten i mig själv och jag känner din osäkerhet intför mig. osäkerhet över allt som jag döljer. jag har inga dödsfarliga hemligheter på mitt hjärta, de är bara så svåra att berätta. jag vill så gärna säga, jag mår inte bra jag vill ha hjälp, jag behöver ditt stöd, snälla jag ber dig håll om mig och viska att jag tror på dig, berätta vad som är fel, oavsett hur osammanhängande och komplicerat det är. jag vill ha ditt stöd, för nust nu har hjag ingens stöd. jag vaklar och famlar i ett ständigt grådaskigt mörker som kommer att sluka mig, jag vet inte vad som är fel!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

- att jag ständigt har hemlängtan, att mitt hjärta finner ingen ro var jag än befinner mig, att glädjen jag känner oftast känns som fejk av någon anledning, att jag är dödligt avundsjuk på alla människor, att jag är så fruktansvärt rädd att förlora mina enstaka vänner att jag knuffar dem ifrån mig, att allt jag älskar knuffar jag i från mig, även om jag faktiskt är dödligt rädd att förlora det. som mina hästar. jag älskar dem, men vcarje g¨ng jag hör någon prata om dem, mår jag illa, jag vill kräkas, jag vill gå därifrån, jag vill vara sur, jag vill slänga i dörrar. jag vill gärna slänga i dörrar för vad osm helst nu förtiden. var är kärleken i mitt liv?


jag vill bara gråta, gråta gråta. en grå massa äter mig inifrån o det svarta omsluter mig utifrån. var är all färg, var finns all glädje? vad kan jag glädjas åt?

jag får ibland en större lust att springa ut i skogen o just bara vara därför mig själv. varför ska jag umgås med människor som ändå inte trivs med mitt sällskap


jag säger fu åt allt, fufufufufufufufufufufufufufufufufufufufufufufufufuuuuu

varför ska allting vara så svårt?

jag har blivit ett hårt skal som inte ens jag själv klarar av att ta mig igenom. allt jag tänker, samlas i ett hörn i mitt huvud, stängs in i en låda, sluts med sigil och dubbla lås och kommer aldrig att yttras i fri luft, vare sig av mig eller någon annan. jag håller på att kräkas. jag klarar inte av att vara så här instängs, jag hålle rpå att förgöra mig själv och någonstans undrar jag, hur jag har lyckats komma hit. jag har inte alltid varit festens tråkigaste person, någon som fräser åt allting eller som helt enkelt inte ens öppnar käften för att be om ett glas mjölk. vad har hänt med mig? vem har lyckats få mig att stänga ute allt? jag själv. jag själv, jag själv, jag själv. jag kan verkligen inte ksylla på någon annan, för hade jag varit mer öppen hade du, min kära, inte känt sådant faderskap och beskyddande känsla över mig. jag hade fått bre ut mina vingar och visast alla vilken skönhet jag bär i mitt hjärta. istället, slute rjag allting hår om min kropp och endast de gråa fjädrarna syns för omvärlden. eller ska jag säha det svarta skalet som jag numera bär på min rygg. tyng av det kommer jag snart gräva min egna grav

some things I never gonna have a chance to explaine.

det fastnar i min hals, det snurrar osammanhängande i mitt huvud och faller samma när det når mina läppar
jag vet att jag gör fel, ofta. att mycket som jag tänker på inte är rätt. det är så irriterande o jag blir så ledsen för jag vet inte hur jag ska göra för att göra det på något annat vis. jag skulle behöva någons hjälp, men jag vet inte hur man frågar. jag skulle vlija be dig om hjälp men du tycker jag är löjlig. jag blir så blyg inför dig, blyg att göra något annat än att skratta bort allting o säga, ja det är klart, det sätmmer det som du säger och sen inte tänka mer på det.

så irriterad blir jag på  mig själv

För varje andetag du tar, ser jag ditt bröst höjas och sänkas i det dunkla ljuset. Skenet från en ensam låga fladdrar över din nakna hud och de ljusa håren på din mage knottrar sig i den svala luften. Du sover man dina ögon rör sig under ögonlocken och jag undrar vad du drömmer om. De svarta lockarna har fallit mot lakanen och lämnat ditt ansikte fritt. Dina läppar är särade och med jämna andetag drar du in luft i lungorna. Jag vill så gärna röra dig, låta handen glida längs din arm, fläta fingrarna i ditt hår, smeka dina bleka kinder. Men jag avstår, rädd för att väcka dig ifrån ditt lugn.

jag vill vara klokast, vackrast, smartast. bäst på svar på tal, utmärkt på att forma ord och meningar, underbar att umgås med. jag vill visa mig stakr och härdad, sliten, vis och lärd. jag ska kunna vara framåt, veta vad jag vill, vara speciell, hålla mig lugn i svåra situationer, skratta åt alla skämt. 

jag känner mig ensam, övergiven, hjälplös, härdad, frustrerad, arg, ledsen, rädd.

tusen tankar virvlar i min skalle, jag vet inte vem jag är. jag vet inte vart jag bor, jag vet inte hur jag är eller vad jag ska göra. förtvivlan biter sig glupskt inifrån och det känns som jag ska kräkas. jag vågar inte göra någonting. jag är rädd för alla möjliga saker, rädd för att göra enkla saker, svåra saker, ta an saker, hitta på saker, tänka på saker. mitt på gatan vill jag bara ställa mig och gråta. jag söker inget jobb för jag är skrämd av att de säger nej. vuxenlivet skrämmer mig till att stanna i sängen hela dagen. jag söker ingen skola för jag är rädd för att behöva träffa människor som dömmer. att de är vuxna och att de vet mer. jag hatar att bli överkörd, men ändå blir jag det varje dag känns det som. allt som är jag har inget värde för det finns inte. jag är så osynlig, jag känner mig så anonym. jag har vänner, men de säger att det är svårt att beskriva mig. att min personlighet inte går att beskriva. jag skaffar nya i hopp om att de ska se mig, men jag kommer aldrig komma dem nära. jag känner mig så fruktansvärt ensam. jag vet inte vad jag ska göra. jag vill hålla någon nära, berätta hur det är. men det förstår inte. min röst gör sig inte hörd och de glömmer det ändå snart igen. eller så ställer de frågor som om de är intresserade, även om de inte är. de lyssnar, men vet inte sen vad de ska säga.

det är så mycket jag vill berätta, men orden sätter sig i halsen i väntan på det rätta ögonblicket. som aldrig infinner sig. lyssna på mig! förstå mig! se mig! vem är jag? var kom jag ifrån och vart är jag på väg någonstans? jag känner mig så ensam. jag hör inte hemma någonstans. inte i  stan, jag förstår mig inte på bussar, asfalt och affärer öppewt till 7. jag hör inte hemma på landet, jag har fel kläder, fel tankar, och förstår inte deras planer. jag måste ta mitt ansvar nu, jag är vuxen, räknas som vuxen, men jag känner mig inte som det. jag känner mig inte ett dugg mogen för ansvar, ekonomi eller eget hus. alla växer upp så snabbt, de kör om mig på livets motorväg medan jag fortarande är kvar på en enslig landsväg. kan ingen förstå mig? jag borde inte vänta, men ändå gör jag det! jag borde resa mig, men jag ligger fortfarande. jag orkar inte, jag vill bara sova.

http://www.youtube.com/watch?v=zQadIk-byzQ

allt bara upprepas, om och om och om igen. det är som att se en film, höra en låt som bara går på repeat i hundra år. jag orkar inte, det är därför det inte går att förklara. att känna såna tvista känslor driver mig till vansinne och sorg.

jag är sjuk av oro
känns som jag kommer spy


dessutom är min bok utläst. fu.

trettio miljarder känslor rusar genom min kropp. som en vildsint fors strömmar blodet fram och låter pulsen ticka iväg. låt mig slippa, låt mig vara. jag är blyg så jag sköter mina egna bestyr. jag önskar att jag kunde tala för min sak med det är svårt, speciellt när jag inte vet hur man gör.

men jag är lugn nu. jag vet att det inte är farligt, jag vet att ingenting kommer att hända som jag aldrig kommer över igen. låt mig vara, låt mig slippa den press som faller över mig. jag vill inte låta någon komma in i mitt hem, ingen som går under benämningen främling. knäna viker sig, rösten darrar och jag blir oerhört trött. jag är trött nu. låt mig sova.

jag vet hur man gör man jag klarar inte av det. det blir så tjockt i halsen att jag inte klarar av att tala. mcdonalds, busschaffisen, tanten på ungdomsmottagningen. synd men jag orkar aldrig prata med er.

jag vet. nu vet jag precis vad det är. just vad det är som ligger o gnager i min mage, som tär ett hål i mitt huvud, som rör sig runt i min kropp och gör mig sömnlös om natten. det är du, din existen får mig att gråta och din varelse ger mig kväljningar och allt som jag har svalt och blundar för når upp till kanten och hotar med att svälla över. var gång jag väter mitt ansikte med tårar tänkar jag på dig och på alla de chanser jag kunde ha tagit med dig men som endast gick till spillo för så många olika saker. jag vägrade svälja min stolthet, jag gör det fortfarande inte. jag hatar att jag är så avundsjuk att jag kräks var gång jag hör hur välmående du är, hur duktig du är, hur bra du utvecklas. jag vill aldrig se dig, jag önskar att jag slapp. du får mig att vända allt som kan påminna om dig ryggen. jag vill blunda för att som är du du du du. jag kan inte påstå att jag hatar dig för det gör jag inte. men jag älskar dig inte.
jag kräks och gråter för din skull. jag är så trött att jag aldrig vill gå upp för din skull. jag är så avundsjuk att jag skulle stanna i sängen hela dagen och bara blunda endast för din skull. jag är så trött jag bara vill göra upp en gång för alla. det är för din skull jag är arg och biter åt alla som kommer för nära. jag önskar att någon förstod men ingen verkar kunna. för hu ska de kunna förstå hur en häst påverkar en hela tillvaro så enormt mycket?

jag står och stampar och jag kräks på mina fötter för att de inte rör på sig

jaha. gråzon.

i mitt liv strävar jag efter utveckling. att visa att man kommer vidare, att man flyttas från en punkt till nästa. Oftast lyckas jag ganska bra, men tillvaron har slagit tunga bojor om mina fötter. jag står nu still, jag kan inte röra mig. kan jag inte röra mig, kan jag inte andas, jag får ingen luft. Om jag står still sluter sig världen omkring mig o utelämnar allt annat. det får inte ske.
jag vill skrika, jag vill slå, jag vill klösa. riva, bita. släpp mig, släpp mig snälla, låt mig gå jag står inte ut. jag kräks. det tjocknar i min hals och allting jag har svalt kommer upp till ytan. allt som jag har låtit passera förbi träffar mig i ansiket. jag måste låta mina fötter röra sig, jag måste andas av vinden som rör sig över ängen och mitt ansikte måste få se solen. din sol. men du har ingen sol. den har slocknat, må så vara tillfälligt, men den finns inte där. jag ber och bönar, lockar och lirkar, hotar och tvingar. men ingenting funkar. du låter din blick falla, ditt strålande leende finns inte där, din glans har ersatt av grå matthet. solen i ditt hjärta har gått i moln och många nätter ligger jag vaken för jag förstår inte. jag kommer aldrig att förstå för jag förstår aldig sånt som jag ser med mina ögon. jag kan inte koppla ihop två och två, jag vet inte hur man gör. ditt tal är mitt enda sätt att ens komma i närheten att förstå. men även dina ord är borta. de tynade bort och jag gråter för jag älskade din sol. den var mitt allt och det är i sorg i hjärtat att den lämnade oss i detta mulna väder. förlåt men jag klarar inte av att vara själv. jag klarar inte av att förstå för jag kan inte. och jag vet att hur mycket jag än ber dig kommer du aldrig att säga så till mig.

what have I done?

som en vind svepte det över mig. att precis som innan blundar jag fortfarande. Jag vågar inte se eller inse. Jag trodde det var annorlunda nu, jag har vuxit upp och insett. men nej. jag håller så gärna kvar vid det gamla att jag inte ser vad det här. Jag kramar min älskade så hårt att jag stryper den.

what have I done?

allt silas genom mina fingrar och försvinner ut i stoft. borta. tider förändras men jag har ännu inte insett att även jag har gjort det. Jag kommer aldrig vara den samma som jag var igår. Glöm mig för jag vågar inte komma ihåg dig. ditt minne bränner mina drömmar, det sliter i mitt bröst och min själ vandrar ännu rotlös.

what have I done?

detta är inte om dig. det handlar inte om er. det är bara jag som är huvudpersonen i min egen pjäs. mitt eget hopplösa manus, jag skulle riva det i stycken om jag inte visste att ditt namn vilade mellan raderna. Jag önskar jag vågade flyga med dig igen. Att jag hade orken att låta dig vara fri och släppa efter. Jag älskar dig men du har gjort mig rädd. Din karaktär är så stark att jag är rädd för dig. jag har blundat för länge och jag kommer vända mig i sömnlöshet den dag du lämnar oss. men jag vågar inte.

call me back

/xo


ps.
till tonerna av Nick Cave & Warren Ellis flödar mitt minne fritt