crossing

för ett år sen dog jag. det har tagit ett år att börja leva igen. jag skämtar inte när jag säger att mitt förfall beror på dig. dig dig dig dig. du, du. jag vågar inte ens tänka på dig, jag kan inte skriv, inte prata om dig. allt kring dig är så skört, så trasigt, det gör så ont.

det tog ett år för mig, efter det förfallet, efter den chocken, allt det som gjorde att jag gick sönder. nu kan jag tänka på mig själv, allt som hon gör påminner inte längre om dig dig dig. hela hon är inte längre en blek kopia av dig. hon har fått egen färg i mina ögon, hon lever upp till sig själv.

jag saknar dig

saknar dig

saknar dig

saknar dig.

jättemycket. så mycket att jag tror att jag ska gå sönder ibland. jag går sönder om jag tänker på dig. om jag pratar om dig slutar jag existera. det finns ingenting kvar utom du. att du inte finns.

det är det enda som är riktigt säkert.

Jag trodde att tiden då jag levde i en igloo var över. att jag var fast i ett kallt utrymme som jag bara önskade slå sönder men var så frusen att jag var helt okapadel till det.

Men ibland misstar man sig.

jag känner mig så ensam. Jag vet inte var jag ska ta vägen med mig själv.

mitt hjärta känns ibland som om det ska gå sönder. min kropp gör så ont, så övergiven, så utstängd.

det är så att leva två världar, jag kan inte vara överallt. Jag vill jag vill jag vill... jag vet inte vad jag vill. jag hör inte hemma någonstans.

Det är därför jag fryser. för jag känner mig alldeles kall imonbords. det finns inget kvar för mig att känna.