crossing

Känner mig frustrerad. Vet inte vad och var jag ska ta vägen med mina känslor men det liksom bubblar från insidan. Jag vill kräkas upp så allt försvinner, men icke.
Jag brottas just nu. Fightas med sånt jag inte riktigt kan kontrollerar och en tanke krig vänskap och dess betydelse surrar som en sur fluga i huvudet på mig.
Tidigare i mitt liv var vänskap ingenting, ingenting värt som inte ens existerade i min lilla bubbla. Sen när begreppet i överhuvudtaget gjorde entré, vågade jag ändå inte tro på att det skulle vara sant. Även om jag har med tiden blivit mer övertygad om dess betydelse har ändå ett litet korn av tvivel funnits och gnagt på denna övertygelse. Jag har omöjligt kunna tänka mig att någon, på hundra procent allvar, utan någon som helst baktanke, skulle vilja vara vän med mig. Det är svårt. Svårt att tro på godhet när man så ofta möts av motsatsen.

Vad ser du hos mig
om du biter mig i hälarna
bränner mig med din blick
förnedrar mitt tal

jag ger dig allt
jag ger dig så mycket
jag ska ge mer

jag är så ingenting för dig

Jag väntar på mörkret
där slipper jag se vad det är som kan bli så fel
Inbillar jag mig eller
är det här jag trivs

Allt leva med tankar som skär sönder min självkänsla till partiklar
Det gör ont att föra dem samman igen
Svårt är det också
Jag försöker för din skull
för det gör ont att se dig se mig så här
Ledsen, frustrerad och skadad inifrån

Du lagar mig utifrån
Dina ord studsar mot min hud och lämnar gropar
Snart kanske de når ända in.
Jag hoppas det
Dina ord är nämligen som lim för mina partiklar till självkänsla

Du säger att jag är varm och ljuv
Jag hade inte sagt så
Kall och hård som död materia
Kan krossa allt i min väg
Som en sten typ

Vad är jag?