out of the blue
jag känner mig ensam, övergiven, hjälplös, härdad, frustrerad, arg, ledsen, rädd.
tusen tankar virvlar i min skalle, jag vet inte vem jag är. jag vet inte vart jag bor, jag vet inte hur jag är eller vad jag ska göra. förtvivlan biter sig glupskt inifrån och det känns som jag ska kräkas. jag vågar inte göra någonting. jag är rädd för alla möjliga saker, rädd för att göra enkla saker, svåra saker, ta an saker, hitta på saker, tänka på saker. mitt på gatan vill jag bara ställa mig och gråta. jag söker inget jobb för jag är skrämd av att de säger nej. vuxenlivet skrämmer mig till att stanna i sängen hela dagen. jag söker ingen skola för jag är rädd för att behöva träffa människor som dömmer. att de är vuxna och att de vet mer. jag hatar att bli överkörd, men ändå blir jag det varje dag känns det som. allt som är jag har inget värde för det finns inte. jag är så osynlig, jag känner mig så anonym. jag har vänner, men de säger att det är svårt att beskriva mig. att min personlighet inte går att beskriva. jag skaffar nya i hopp om att de ska se mig, men jag kommer aldrig komma dem nära. jag känner mig så fruktansvärt ensam. jag vet inte vad jag ska göra. jag vill hålla någon nära, berätta hur det är. men det förstår inte. min röst gör sig inte hörd och de glömmer det ändå snart igen. eller så ställer de frågor som om de är intresserade, även om de inte är. de lyssnar, men vet inte sen vad de ska säga.
det är så mycket jag vill berätta, men orden sätter sig i halsen i väntan på det rätta ögonblicket. som aldrig infinner sig. lyssna på mig! förstå mig! se mig! vem är jag? var kom jag ifrån och vart är jag på väg någonstans? jag känner mig så ensam. jag hör inte hemma någonstans. inte i stan, jag förstår mig inte på bussar, asfalt och affärer öppewt till 7. jag hör inte hemma på landet, jag har fel kläder, fel tankar, och förstår inte deras planer. jag måste ta mitt ansvar nu, jag är vuxen, räknas som vuxen, men jag känner mig inte som det. jag känner mig inte ett dugg mogen för ansvar, ekonomi eller eget hus. alla växer upp så snabbt, de kör om mig på livets motorväg medan jag fortarande är kvar på en enslig landsväg. kan ingen förstå mig? jag borde inte vänta, men ändå gör jag det! jag borde resa mig, men jag ligger fortfarande. jag orkar inte, jag vill bara sova.
http://www.youtube.com/watch?v=zQadIk-byzQ
tusen tankar virvlar i min skalle, jag vet inte vem jag är. jag vet inte vart jag bor, jag vet inte hur jag är eller vad jag ska göra. förtvivlan biter sig glupskt inifrån och det känns som jag ska kräkas. jag vågar inte göra någonting. jag är rädd för alla möjliga saker, rädd för att göra enkla saker, svåra saker, ta an saker, hitta på saker, tänka på saker. mitt på gatan vill jag bara ställa mig och gråta. jag söker inget jobb för jag är skrämd av att de säger nej. vuxenlivet skrämmer mig till att stanna i sängen hela dagen. jag söker ingen skola för jag är rädd för att behöva träffa människor som dömmer. att de är vuxna och att de vet mer. jag hatar att bli överkörd, men ändå blir jag det varje dag känns det som. allt som är jag har inget värde för det finns inte. jag är så osynlig, jag känner mig så anonym. jag har vänner, men de säger att det är svårt att beskriva mig. att min personlighet inte går att beskriva. jag skaffar nya i hopp om att de ska se mig, men jag kommer aldrig komma dem nära. jag känner mig så fruktansvärt ensam. jag vet inte vad jag ska göra. jag vill hålla någon nära, berätta hur det är. men det förstår inte. min röst gör sig inte hörd och de glömmer det ändå snart igen. eller så ställer de frågor som om de är intresserade, även om de inte är. de lyssnar, men vet inte sen vad de ska säga.
det är så mycket jag vill berätta, men orden sätter sig i halsen i väntan på det rätta ögonblicket. som aldrig infinner sig. lyssna på mig! förstå mig! se mig! vem är jag? var kom jag ifrån och vart är jag på väg någonstans? jag känner mig så ensam. jag hör inte hemma någonstans. inte i stan, jag förstår mig inte på bussar, asfalt och affärer öppewt till 7. jag hör inte hemma på landet, jag har fel kläder, fel tankar, och förstår inte deras planer. jag måste ta mitt ansvar nu, jag är vuxen, räknas som vuxen, men jag känner mig inte som det. jag känner mig inte ett dugg mogen för ansvar, ekonomi eller eget hus. alla växer upp så snabbt, de kör om mig på livets motorväg medan jag fortarande är kvar på en enslig landsväg. kan ingen förstå mig? jag borde inte vänta, men ändå gör jag det! jag borde resa mig, men jag ligger fortfarande. jag orkar inte, jag vill bara sova.
http://www.youtube.com/watch?v=zQadIk-byzQ
