over rules
jag står och stampar och jag kräks på mina fötter för att de inte rör på sig
cosmic sense
jaha. gråzon.
i mitt liv strävar jag efter utveckling. att visa att man kommer vidare, att man flyttas från en punkt till nästa. Oftast lyckas jag ganska bra, men tillvaron har slagit tunga bojor om mina fötter. jag står nu still, jag kan inte röra mig. kan jag inte röra mig, kan jag inte andas, jag får ingen luft. Om jag står still sluter sig världen omkring mig o utelämnar allt annat. det får inte ske.
jag vill skrika, jag vill slå, jag vill klösa. riva, bita. släpp mig, släpp mig snälla, låt mig gå jag står inte ut. jag kräks. det tjocknar i min hals och allting jag har svalt kommer upp till ytan. allt som jag har låtit passera förbi träffar mig i ansiket. jag måste låta mina fötter röra sig, jag måste andas av vinden som rör sig över ängen och mitt ansikte måste få se solen. din sol. men du har ingen sol. den har slocknat, må så vara tillfälligt, men den finns inte där. jag ber och bönar, lockar och lirkar, hotar och tvingar. men ingenting funkar. du låter din blick falla, ditt strålande leende finns inte där, din glans har ersatt av grå matthet. solen i ditt hjärta har gått i moln och många nätter ligger jag vaken för jag förstår inte. jag kommer aldrig att förstå för jag förstår aldig sånt som jag ser med mina ögon. jag kan inte koppla ihop två och två, jag vet inte hur man gör. ditt tal är mitt enda sätt att ens komma i närheten att förstå. men även dina ord är borta. de tynade bort och jag gråter för jag älskade din sol. den var mitt allt och det är i sorg i hjärtat att den lämnade oss i detta mulna väder. förlåt men jag klarar inte av att vara själv. jag klarar inte av att förstå för jag kan inte. och jag vet att hur mycket jag än ber dig kommer du aldrig att säga så till mig.
i mitt liv strävar jag efter utveckling. att visa att man kommer vidare, att man flyttas från en punkt till nästa. Oftast lyckas jag ganska bra, men tillvaron har slagit tunga bojor om mina fötter. jag står nu still, jag kan inte röra mig. kan jag inte röra mig, kan jag inte andas, jag får ingen luft. Om jag står still sluter sig världen omkring mig o utelämnar allt annat. det får inte ske.
jag vill skrika, jag vill slå, jag vill klösa. riva, bita. släpp mig, släpp mig snälla, låt mig gå jag står inte ut. jag kräks. det tjocknar i min hals och allting jag har svalt kommer upp till ytan. allt som jag har låtit passera förbi träffar mig i ansiket. jag måste låta mina fötter röra sig, jag måste andas av vinden som rör sig över ängen och mitt ansikte måste få se solen. din sol. men du har ingen sol. den har slocknat, må så vara tillfälligt, men den finns inte där. jag ber och bönar, lockar och lirkar, hotar och tvingar. men ingenting funkar. du låter din blick falla, ditt strålande leende finns inte där, din glans har ersatt av grå matthet. solen i ditt hjärta har gått i moln och många nätter ligger jag vaken för jag förstår inte. jag kommer aldrig att förstå för jag förstår aldig sånt som jag ser med mina ögon. jag kan inte koppla ihop två och två, jag vet inte hur man gör. ditt tal är mitt enda sätt att ens komma i närheten att förstå. men även dina ord är borta. de tynade bort och jag gråter för jag älskade din sol. den var mitt allt och det är i sorg i hjärtat att den lämnade oss i detta mulna väder. förlåt men jag klarar inte av att vara själv. jag klarar inte av att förstå för jag kan inte. och jag vet att hur mycket jag än ber dig kommer du aldrig att säga så till mig.
