monorail

Jag vågar inte uttala ditt namn. Ditt namn ligger och vilar i min hals men får inte komma ut. För det bränns, det brinner, det slår ut lågor om jag ens så formar läpparna. Så jag kan leva med att den brännande hettan inifrån mitt bröst.

En annan sak

Jag kan radera tankar från mitt huvud, låtsas att de aldrig har hänt. Ett tomt blad i mitt liv, vips är allt borta. Mina känslor från händelsen, min kropps kommer alltid komma ihåg. Det räcker med en enda upprepning av samma känsla så kommer jag ihåg allt. Min radering var förjäves.
Alla kvällar, nätter och dagar när det har känts som hjärtat ska gå i tusen bitar. Eller varför inte en positiv känsla, när jag såg dig, när jag upptäckte att jag såg dig på ett annat sätt. Det är svårare för jag har levt så länge med detta mörker i mitt huvud. Det finns så många fler dagar som har gjort så ont, tyvärr. Men du är i alla fall en av dem. Min stjärna.
Men kroppsminne är svårt, det är jobbigt. Jag behöver inte ens tänka på en viss situation när min kropp plötsligt reagerar så att jag kommer ihåg. Det är sjukt, det är... jobbigt när det inträffar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0