crossing

varför ska allting vara så svårt?

jag har blivit ett hårt skal som inte ens jag själv klarar av att ta mig igenom. allt jag tänker, samlas i ett hörn i mitt huvud, stängs in i en låda, sluts med sigil och dubbla lås och kommer aldrig att yttras i fri luft, vare sig av mig eller någon annan. jag håller på att kräkas. jag klarar inte av att vara så här instängs, jag hålle rpå att förgöra mig själv och någonstans undrar jag, hur jag har lyckats komma hit. jag har inte alltid varit festens tråkigaste person, någon som fräser åt allting eller som helt enkelt inte ens öppnar käften för att be om ett glas mjölk. vad har hänt med mig? vem har lyckats få mig att stänga ute allt? jag själv. jag själv, jag själv, jag själv. jag kan verkligen inte ksylla på någon annan, för hade jag varit mer öppen hade du, min kära, inte känt sådant faderskap och beskyddande känsla över mig. jag hade fått bre ut mina vingar och visast alla vilken skönhet jag bär i mitt hjärta. istället, slute rjag allting hår om min kropp och endast de gråa fjädrarna syns för omvärlden. eller ska jag säha det svarta skalet som jag numera bär på min rygg. tyng av det kommer jag snart gräva min egna grav