crossing

och som vanligt så råkade jag snubbla på mig själv. det var väl självklart, att jag någonsin skulle kunna ha trott att jag kunde ha klarat mig utan det, att jag skulle klara av att någon gång i mitt liv kunna gå rakt. utan att titta tillbaka, snubbla, falla eller rusa alldeles för fort fram.

men glöm det

och här är jag
sårbar för allas blickar
oskyddad från verkligheten som skär mot huden
min mur brast till slut
den vall jag hade byggt upp
rasade under mitt liv
ett liv fyllt av tyngder

egentligen gör det inget
faller gör man alltid

jag får resa mig igen
helt enkelt


hej
det är inte det att jag inte hoppas, utan det är min längtan som är problemet

och
jag orkar inte!
jag kan inte!
och kanske
jag vill inte!

fu, oh, doh, damnit

himla skit