crossing

den här bloggen förvånar mig alltid.

anyway.

jag är trött. så fruktansvärt trött. trött på precis allting. trött på att vara trött!
jag önskar jag kunde ta och hjölpa världen för alla är så deppiga och ledsna. till och med jag mår piss, inte bra alls.
jag har alltid ansett att jag själv är en ganska glaf person som kan skratta och vara glad åt det mesta. det gör jag inte lika ofta längre och det gör mig så frustrerad. men det gör inte lika mycket som att se alla andra tyna bort framför mina ögon. hatar att se dem man håller nära att bara gå och begrava sig i sig själva.
var tar alla vägen när mörket faller på? var tog ljuset i tunneln vägen? var tog hoppet om en vackrare vår vägen?

älskade ni

jag hoppas att ni kommer tillbaka någon gång i framtiden. att falska lyckorus ska sluta splittra sönder våra själar och ersättas med riktig glädje om att faktiskt finnas till. ingenting är så underbart som livet, men vad händer när varenda tillit man har bygg upp rasar? när varenda väg man vandrar på består av avgrundshål och ljuspunkter i tillvaron består av lampor som blinkar efter ny glödlampa?

man kan inte tillbe andra förrän man har hittat sig själv. jag längtar efter er, men jag väntar gärna tills ni har hittat rätt igen.