stumbling and humbling
jag vet inte om det är för att jag är trött, ifall det för de sex månaderna jag har kvar att gå i skolan, om det är för min bristande engegemang för allting eller vad det är. jag vet inte.
jag är trött och ledsen för det känns som jag har kastat bort tre år på ingenting. ingenting har jag lärt mig, jag har vuxit som människa, tror jag, men det har jag kunnat göra var som helst. jag har kastat bort mitt intresse, jag har glömt bort vad jag tycker är roligt och jag har ingen aning om vad jag vill göra när jag blir stor. jag känner mig så fruktansvärt lost att jag bara vill gråta. men jag vågar inte. jag vill inte visa mig så här dför dig. skolan betyder så mycket för dig och vi är så olika på den punkten. ganska många punkter faktiskt. jag vågar inte tala om för någon hur det är för jag är rädd att mina ord kommer att svika mig, att jag kommer skoja bort allt med att det löser sig alltid. och det är klart att det löser sig, det gör det alltid, men jag orkar inte leva i ovisshet.
tre år har jag kunnat lagt på något helt annat, något som jag tycker är kul, eller snarare tyckte var kul. nu vet jag inte längre. jag vet ingenting, och det känns som jag aldrig kommer att göra.
jag har haft så många chanser att kanske tala om hur det ligger till men du vet väl hur det är när man ska säga men ingenting vill ut. det fastnar i halsen och när jag väl pratar blir det hackit och bara så fel. nej det var inte så här jag menade, det var inte det här jag ville få sagt. det är så mycket jag vill säga till dig men du är så fullständig så att jag blir mållös. jag är alltid mållös i ditt sällskap för allting jag säger låter så matt och grått.
du har så mycket framför dig, du har så många lyror att spela på du vet precis vad du vill du vet allting. jag har ingenting. jag har gjort något i tre år som jag inte är intresserad av, och ju längre tiden har gått desto mer har min engegemang tonat bort. det som jag fann roligt blåste bort som sandkorn bort i vinden och kvar finns nu ingenting. se på mig.
jag önskar att jag hade varit starkare och orkat. att jag valt naturbruk eftersom det var det jag tyckte var roligt. tror jag. jag önskar att jag hade fått mer tid att se efter något som passade mig.
jag är så dålig att leva in nuet. alltför många gånger har jag önskat mig tillbaka och velat göra saker annorlunda. jag vet verkligen inte hur man gör för att se framåt för det är något som jag aldrig har gjort. för det känns som om det alltid har varit grått och diffust.
/xo
jag är trött och ledsen för det känns som jag har kastat bort tre år på ingenting. ingenting har jag lärt mig, jag har vuxit som människa, tror jag, men det har jag kunnat göra var som helst. jag har kastat bort mitt intresse, jag har glömt bort vad jag tycker är roligt och jag har ingen aning om vad jag vill göra när jag blir stor. jag känner mig så fruktansvärt lost att jag bara vill gråta. men jag vågar inte. jag vill inte visa mig så här dför dig. skolan betyder så mycket för dig och vi är så olika på den punkten. ganska många punkter faktiskt. jag vågar inte tala om för någon hur det är för jag är rädd att mina ord kommer att svika mig, att jag kommer skoja bort allt med att det löser sig alltid. och det är klart att det löser sig, det gör det alltid, men jag orkar inte leva i ovisshet.
tre år har jag kunnat lagt på något helt annat, något som jag tycker är kul, eller snarare tyckte var kul. nu vet jag inte längre. jag vet ingenting, och det känns som jag aldrig kommer att göra.
jag har haft så många chanser att kanske tala om hur det ligger till men du vet väl hur det är när man ska säga men ingenting vill ut. det fastnar i halsen och när jag väl pratar blir det hackit och bara så fel. nej det var inte så här jag menade, det var inte det här jag ville få sagt. det är så mycket jag vill säga till dig men du är så fullständig så att jag blir mållös. jag är alltid mållös i ditt sällskap för allting jag säger låter så matt och grått.
du har så mycket framför dig, du har så många lyror att spela på du vet precis vad du vill du vet allting. jag har ingenting. jag har gjort något i tre år som jag inte är intresserad av, och ju längre tiden har gått desto mer har min engegemang tonat bort. det som jag fann roligt blåste bort som sandkorn bort i vinden och kvar finns nu ingenting. se på mig.
jag önskar att jag hade varit starkare och orkat. att jag valt naturbruk eftersom det var det jag tyckte var roligt. tror jag. jag önskar att jag hade fått mer tid att se efter något som passade mig.
jag är så dålig att leva in nuet. alltför många gånger har jag önskat mig tillbaka och velat göra saker annorlunda. jag vet verkligen inte hur man gör för att se framåt för det är något som jag aldrig har gjort. för det känns som om det alltid har varit grått och diffust.
/xo
Kommentarer
Trackback
